Jag brukar se på livet som en lång väg med en massa rondeller. Vissa rondeller kör du bara rätt igenom för att du vet exakt vart du ska. Du har tagit dig igenom vissa rondeller innan så du kan dem vid det här laget. Du hade i princip kunnat köra igenom dem med förbundna ögon. Vissa rondeller är dock svårare och saknar ibland en skylt för när du ska svänga av och fortsätta mot ditt slutmål. Vid dessa tillfällen tenderar man att fastna i rondellen. Man får panik som om de vore den där rondellen runt Triumfbågen i Paris. En rondell av kaos där ångesten bara ökar ju närmre du kommer. Väl i den så kör man varv efter varv och hoppas hitta den där jävla skylten som visar vart du ska. I livet finns dock inte alltid ett facit utan ibland gäller det att improvisera. Ibland får man bara ta första bästa avfart och hoppas att man kommer dit man vill. Många gånger är man för mesig och tar varv efter varv istället för att bara chansa. Man vågar knappt köra in utan man står kvar där i utkanten och väntar. Man borde dock oftare bara ge sig in i skiten istället för att tveka. Ibland kan en chansning innebära att man hamnar helt åt helvete men då har man i alla fall inte spenderat onödig tid i rondellen. Nästa gång man åker igenom den vet man dessutom vilken avfart som gäller för nu har du upplevt den en gång innan och vet hur du ska hantera den.