Gåshud vandrar längs folktom trottoar.
Sömnigt hon gäspar och lugnet infinner sig.
Fyrverkeri av livslust, nu endast ett tomtebloss.
Men innanför hennes vemod en strimma stjärnfall.
Hon kysser ensamheten farväl.
Omfamnar regnet, som om det vore hennes eget.
Tittar upp mot himlen. Den Montana blå.
Det som gömmer sig bakom lösögonfransar.
Hennes blick av vargens frost.
Lämnar tassavtryck i bortglömt solsken.
Lite närgånget jag undrar om hon någonsin blir min.
När hennes honungslena röst smeker.
Jag förlorar mig i havet och dess koraller.
Blundar medan jag älskar.
De lodjur av vildrosor.
Jag låter sommaren somna i min famn.
Som om det vore ödet.
Visst är det så.Visst är det så.