Att bli trött och bara ha behov av att sova
och somna in, slumra och drömma. Det går
ju inte 'när som helst', var som helst och i
vilka sällskap som helst. Ibland är en själv

lite som ett barn, bara vilja att kunna som
'vara litet egensinnig'. Men en själv bör ju
kunna stundom ta hänsyn till andra. Som
då en själv har en vän på besök, över dagen

eller några dagar sådär. Det går väl bra när
en själv är glad och sprallig, full av skratt
och kan utgöra ett gott sällskap. Men så blir
en ombytlig minst sagt. Plötsligt bara också.

I behov av att sova, äta, dricka en kopp varmt
eller ett glas kallt. Ena stunden eller timmen,
bara 'måste' en skapa något. Rita, måla, städa,
skriva, pyssla. Som en sorts mani som griper

tag i ens jag och så bara 'måste' det få utlopp,
det där som så pockar på. Är det då natt och
en själv är sömnlös, för att sömnen som hade
en själv i sitt grepp. Det håller en själ vaken

och så bara 'måste' en själv få 'göra'. Som för
att få ut något behov 'ur sin kropp'. Det har
naturligtvis även med själen att göra. Men jag
tycker mig förstå någon som måste väl 'pyssla'

eller 'städa', mitt i natten. Det lämnar en inte
i fred, förrän det blivit 'gjort'. Sedan går det att
lägga sig och sova. Fast ibland måste kroppen
upp och iväg, redan klockan 06.00 och börja

som 'agera', med vilken uppgift det än är. Det
är bokat för att börja en viss tid, hålla på en viss
tid och ha möjliga raster och andra utföranden
då och då emellanåt. Då passar det 'mindre bra',

att kroppen och själen 'måste få sitt', bara några
timmar innan. För då skulle det varit mest praktiskt
att sova. Så är det ofta för Holger eller Gertrud.
Så är det bara för Sara eller Margaretha. Då är det

'stört omöjligt' för kroppen att få sin välbehövliga
dygnsvila. Ibland är en själ minst sagt ombytlig mitt
på ljusa dagen. Eller 'full av bus', lusten att 'busa',
kan vara så som en sorts längtan och stark är den

även. Som att längta efter glass, lakrits eller att göra
något i stil med att sjunga, dansa, springa, simma.
Sedan lika plötsligt som 'lusten att göra' kommit över
en själv. Tar det plötsligt slut och själv blir en som nog

lealös eller led på äventyr. Då kan en vän verkligen ha
svårt att förstå. Fast en del vänner är vana, eller så har
de själva sådana där som 'ryck'. Jaget bara måste få
'ur sig lusten att agera'. Förstår människor inte det?

De har ju själv lustar de bara måste få utlopp för. Bus
finns förstås ofta i minst två sorter. Olagliga och lagliga.
Bekväma, för andra, samt obekväma, för den som blir
utsatt för buset. Skillnaden mellan att vara barn och

'kunna komma undan' med bus, och att vara vuxen och
plötsligt gripas av lust att busa. Det ena kan en själv som
komma undan med och så är det annat som en själv inte
kommer undan med. Ibland är det märkligt nog som så

att 'en gång är möjligt för andra att hantera', medan om
det 'blir en vana', så har det 'sitt pris'. Det är minst sagt
omväxlande. För ibland så är en själv ju hur lugn som helst.
Det kan gå nästan hela dagen eller veckan i lugnets tecken.

Och sedan bara 'pang på', uppstår lusten att 'göra'. Det är
så lustigt. Ibland kan Sara bara vara. Och så plötsligt bara
brister hon ut i sång och börjar som 'dansa runt', bara mitt
bland andra människor. Då befinner hon sig i sin egen väl

värld och har 'glömt' allt annat för en stund. Ett problem kan
förstås vara att det är att bryta mot regler om uppförande.
Annars är det ju hyggligt skönt att bara vara ibland. Eller att
någon vågar 'bara göra'. Men sådan är verkligheten ofta nog.

Det som verkar vara ok i ena stunden, kan vara något helt
annat i andra sammanhang och med andra människor än
likar, de som 'tillhör gruppen' av införstådda personligheter.
Bara en själv vet vad något har för ett som pris, kostnaden.