Nötta nätter, slitna dagar.
De som trodde sig besegra timglasets sand.
Kyss med topp doft av dig.
Vilsen horisont vid din sida indigoblå.
Plockar längtans blad från naken blodlönn.
Närmare en viss ödmjukhet, samtidigt enslig ensamhets inre flykt.
Önskar drömmarnas regnbågsskimrande väsen vill stanna upp ovanför mig då jag öppnar mig för den som utsprungen puderrosa pion, en dagg när den är som vackrast och karamelliserade tårar ej längre rinner.
Min kärlek till dig, som den gatuhund som stryker sig bland folktomma solstolar längs övergivna stränder hon längtar att bli sedd.
Den kärlek jag ger. Den kärlek jag får.
Samma vingslag. Samma hjärtslag.
Ditt namn Aurora borealis.