Jag var ett frö, ville slå rot i god jord. Jag fann en jord, men den var full av sand. Men det var ingen annan som ville ha mig i sin trädgård. Jag fick nöja mig med det som bjöds.

Det blåste, det tog tid innan jag fick rötter. Rötterna snirklade sig långt bort för att få näring. Stammen kom upp men den blev sparkad och trampad på, så den fick en hård bark. Ibland var någon snäll och gav mig vatten och näring.
Då ville jag sträcka mig mot solen och växa. Ville skrika ut - Visst är jag vacker!!

Men då kom någon och sparkade på mig, slet bort en bit bark och sågade av några grenar. Jag lagade och lagade tills det inte syntes mer. Jag fick en tät krona, starka grenar och gröna blad. Det får inte synas att jag har skador!
Jag sträcker mig mot solen, Åh vad den är varm och underbar!

Ahh!! Jag brinner!! Kan någon släcka!?

Svart som natten, min stam står naken, utan blad, utan grenar. Elden tog allt med sig. Utom mina rötter.
Kan någon se mig? Jag står ju här naken! Ge mig vatten!

Åh, vatten!! Jag sträcker mig mot solen, den som ger mig näring.
Men som också gav mig död.
Sträcker mig mot himlen, den som ger mig vatten, den som ger mig liv. Men som alltid slår tillbaka.
Jag blir tät igen, stark igen. Ingen får se, ingen får ana att jag varit bränd och naken. Inte ens jag.

Jag blir så tät att jag glömmer vem jag är. Solen har glömt mig. Den bränner inte längre. Jag får bara vatten ibland. Jag glömmer att jag är ett träd. Ja! En buske i häcken vill jag vara!! Som alla andra! Va bra!
Nu står jag i häcken och är tät och vacker. Solar mig i glansen och poserar stolt med de andra buskarna. Tillsammans är vi starka!

Tills jag helt plötsligt upptäcker askan på bladen. Alla avhuggna grenar. Allar brända stumpar. Min genomborrade bark. Jag måste bli ett träd igen. Det är bara då jag kan växa. Laga mig.

Plötsligt inser jag att det är så här jag är.
Och alltid kommer att vara.