Det som håller mig fången i mörkret
Det som binder mig och tränger mig
Jag vill spränga det bort och växa fritt
Jag vill växa högt emot solen

Skogen är en metafor utav oss
De stora träden som stått stadigt i hundra år
Faller också när de står ensamma
Svajande över kalhygget

Rötterna växer sig starkare i stormen
Men det är inte sant som de säger att
Ensam är stark

Jag har en eld i mitt bröst som brinner
Ibland känns det som jag brinner upp
Jag ville mer än det här
Jag ville ta världen med storm
Jag ville vända upp och ner på
Hela strukturen men
Jag vände ut och in på mig själv
För att passa in för att anpassa mig för att
Gå obemärkt förbi för att
Överleva

Jag ser det stora i det lilla men mest är det i
Mina egna misslyckanden
Jag är det där trädet som sakta kvävs av att växa
Mina drömmar sprakar och brinner ut

Ni sa att ångest hör tonåren till och ni sa att
Depressionen går över
"Det blir vad man gör det till"
Men gudarna ska veta att jag har försökt

Jag har flytt och jag har krigat
Jag har lagt mig ner för att dö och
Jag har rest mig igen för att leva
Men diagnosen var medfödd och kronisk
Depressionen ett symtom
Läkaren på akutpsykiatrin säger att
Ångesten är min bästa vän och
Min värsta fiende