Det klev ut en man på scenen och en trumma
började höras först lågt och sedan något högre.
Som hypnotiserade fångades blicken av denna
i svart klädda man, med vit skjorta och skärp.

Strax därpå inledde mannen en märklig och
långssam dans, som i ultrarapid. Så steg ännu
en figur ut på scenen, denna gång en kvinna,
även hon stod stilla någon stund. Sedan hon

kastat en blick åt den sakta dansande mannen,
föll även hon in i en dans, något snabbare, men
lika graciöst som mannen i svart. Ännu en kvinna,
klädd helt i grön lång klänning, till skillnad från

den första kvinnan som var klädd i sandfärgad
kostym. Först då mannen i svart samt kvinnan
i sandfärgad klädsel stannat upp bredvin kvinna
nummer två och sedan de tre rörde sig bara så

att det märktes på dem att de andades, dök en
man till upp, denne var klädd helt i vitt. En stor
rundad spegel bars in på scenen. Mannen i vitt
gick bakom den, blev gömd i kanske en fem, sex

sekunder och klev sedan fram på andra sidan,
iklädd blå skjorta med en liten röd fläck på, då
som av sylt. Hans vita skor hade blivit gula och
hans hatt var med ens svart som sot. En tyst liten

vagn rullades in på scenen. Det var en till synes
helt vanlig vagn. På den stod en tillbringare fylld
med någon vit vätska och där stod även ett glas.
Illusionisten tog tag i tillbringaren efter att ha

tagit tre steg framåt och stannat framför vagnen.
Han var tyst och en av hans som tre assistenter
rullade under hans eget nummer fram ett skåp i
karmosinröd färg. Två av de tre assistenterna

öppnade en dörr i vardera änden på det och de
visade att utrymmet där var tomt. Under den tid
det tog dem att göra detta, sysslade magikern
med att lyfta tillbringaren med vätskan, hälla

densamma i glaset. Vätskan lämnade bara någon
halv centimeter till godo upp till kanten. Sedan
ställde konstnären ned tillbringaren och hällde
tillbaka vätskan från glaset till tillbringaren.

Därefter ställde han ned glaset och hällde vätska
i glaset på nytt. Det blev dock en del vätska kvar
i tillbringaren och plötsligt hade det materialiserat
sig som ur intet, ännu ett glas på brickan. Mannen

hällde resten av vätskan i det andra glaset. De
två glasen vore fyllda med en centimeter kvar
till kanten. Konstnären tog nu de två glasen ett
i taget och fyllde tillbringaren med. De tre väl

assistenterna hade nu visat att skåpet var tomt
och de började sakta och som hypnotiskt dansa
en litet bit ifrån varandra. Magikern hade åter
fyllt tillbringaren. Han dröjde någon minut och

säkert var han trött i armen och behövde vila sig
en stund. Därefter började han hälla vätska i det
första glaset, sedan i det andra, och när han gjort
det, fanns det fortfarande vätska kvar i den vanliga

tillbringaren. Som ur intet hade två extra men nu
vinglas uppenbarat sig invid de två första glasen
som var vanliga dricksglas på cirka två och en halv
deciliter rymmande vatten, vardera. Då mannen

alltså fyllt de första två glasen, fyllde han först
det ena vinglaset nästan helt och därefter det
andra vinglaset. Någon scenarbetare kom in
och vagnen gled ut igen på sina gummihjul.

Magikern bugade sig inte eller gjorde någon
som magisk eller annan poserande gest som
om han väntat sig applåder från en lätt luttrad
publik, ty detta var trots allt bara en variant på

ett gammalt nummer. Istället tog han av sig sin
svarta hatt och ställde den med öppningen mot
taket i vänster handflata som han just höjt och
sträckt ut. Den högra handen sträckte han ut

som för att plocka upp något ur hatten. Som en
duva, en brun valp eller kanske en sjal i någon
spännande nyans. Upp ur hatten kom verkligen
något, en svart käpp. Den visade sig tas upp ur

hatten. Bara att dess längd sakta översteg hattens
inre rum. Den bara växte och blev till slut ungefär
sextio centimeter lång. Vidare kastade han staven
till en av sina i bakgrunden som sakta dansande

assistenter. Mannen bland dem fångade den med
ena handen. Så dök högerhanden åter ned i hatten
och fiskade upp en undulat. Den var grön, röd och
hade gul näbb. Därefter i en långsam och utdragen

form i tur och ordning, en färggrann väst, en sliten
boxhandske i svart och vitt, en vanlig hockeyhjälm,
en pizzatallrik i vitt med någon sorts tryck. Bara att
tallriken först hade storleken av en assiett och växte

i handen på bäraren av den, tills den antog storleken
av en stor och tjock tallrik för en pizza att placeras på.
Därefter en gråblå sjal av normalstorlek, tre kortlekar,
obrutna och en efter en upphämtade ur synbarligen

intet och därpå en otänd fackla vilken som mirakulöst
antändes som av sig själv i luften, vidare en svart katt
av normal vuxenstorlek, en klargrön sko samt ett väl
nummer av New York Times, slutligen ett cigarettetui

i något material vilket såg ut som rent silver. Därefter
ställde han hatten på golvet, lade av sig en kavaj som
nyss varit vit men som nu skimrade i mörkt brunt.
Han ställde sig att vagga en smula från sida till sida.

Kanske en halv minut eller så, gjorde sig som ett slags
levande hjul och hjulade sju gånger i en liten cirkel på
scenen och avslutade med att åter böja sig ned och klä
sig sedan som förut. Trumman hördes åter ljuda lätt

och lågt. Hans tre assistenter öppnade skåpets dörr,
var och en för sig, då den första av kvinnorna öppnat
dörren, klivit in och stängt dörren om sig. Då de tre
människorna försvunnit in i skåpet, som bara av stort

nog att rymma en enda av dem. Så kom då där en som
scenarbetare, efter att var en av de tre assistenterna
försvunnit in i skåpet ut på scenen för att snurra det ett
helt varv och även visade att dörren baktill bar ett hänglås

hängande från tvenne byglar i glas. Därpå illusionisten
slog ut med ena handen i en teatralisk gest, en sorts
ogenomtränglig blå rök slog upp från golvets väl glatta
yta. Konstnären steg in i denna blå rök. När den börjat

skingra sig och till slut lade sig just helt, syntes personen
ej mera till i denna världen eller ens bland den publiken.
Som till viss del bestod i just illusionister själva. Dessa,
såväl som den övriga massan med människor, satt och

väntade med spänning på att huvudpersonen på scenen
skulle stiga ut genom dörren till det karmosinröda skåpet.
Men hur de än satt där och väntade, så hände det nog bara
att de kände sig som alltmer olustiga. De började kasta

sina som undrande blickar på varandra. Såväl de där nog
professionella som människor av mera vanligt slag. Det
som verkade ha kunnat utföras på bara en vanlig films
längd, hade i själva verket utspelat sig på mindre vanlig

tid än så. Istället för de vanliga nittio till nittiofem minuter,
hade de suttit där i minst hundratjugofem minuter. Dörren
öppnades verkligen efter en stund, men bara mannens, som
illusionistens trenne assister, klev en och en fram ur detta

gömsle som visats sig inte hysa mer än luft innan själva som
huvudnumret sakta trummades ut. Och har de, vilka satt i
publiken, inte lämnat lokalen än, så sitter de nog fortfarande
kvar i samma positioner, samlandes damm till 'döddagar'.