Inom mig en sval bris.
När drömmar seglar ner samtidigt som
de gråtmilda höstlöven.
Då koltrasten i sin fjäderdräkt av onyx
och näbb av bärnsten.
De inbjudande lövhögar gör att jag vill göra
änglar i varenda en jag passerar.
Men jag hindrar mitt inre barn.
Istället faller blicken på vad herr kastanjeträd
har att erbjuda.
Jag smeker dess glatta, lena, vackra yta.
Som strandens tumlade stenar.
Det ena doftar höst.
Det andra doftar sommar.
Ser framför mig ett regn.
Inte sorgens regn.
Utan tacksamhetens tårar.
Det jag känner just i denna stund.
Morgonen strax vaknat.
Och jag med henne.
Tänk att få följa med hennes färd genom dagen.
För att sedan leda mig till sängs.
Där hon stoppar om mig.
Med sina höstlöv som täcke.
Hon smeker mitt hår tills drömmarna färdas
över paua snäckans hav och kungsörnens himmel.
Hon nynnar en melodi. Så tyst att jag inte kan tyda den.
Inte ens om vindspelet tystnat.
Men vad gör det.
När allt drömfångaren samlat är torkade rosenblad.
Näktergalen slår ut sina vingar av pärlemor.
Så också du.
Så också jag.