Jag tänker på barnen igen
och igen.
På de barn som flydde,
skickades iväg av sina gråtande mödrar
och fäder för att de inte såg någon annan utväg.

Barn som flydde på farliga vägar och i överfulla båtar,
för att få ro och framtid någonstans där det inte fanns krig och fattigdom.

Jag tänker på dem igen och igen.

Jag tänker på dem och
jag tänker på deras mödrar.
De som inte såg någon utväg.

Hur behandlar vi dessa barn?

De som hamnade här av
en slump, eller de som hamnade
här för att de hade hört att
Sverige var ett bra land,
ett fritt land.

Många lärde sig språket,
utbildade sig, fick arbete.


Jag läser om dem i tidningen.
Det verkar så underligt allting.

Jag läser om barn under broar i Paris.

Vårt land skrev under barnkonventionen.

Det är bara ett papper som
inte gäller mer än i vissa fall, tydligen.
Jag har en stor svulst av sorg
i mitt bröst.
Varför behandlar vi människor så?
Varför gör vi så mot barnen?

Vad är det för kall vind som blåser?

Varför handlar vår valda politiker så?

Jag har inget svar,
jag har bara en massa
obesvarade frågor.

Och en stor sorg i min kropp.