Långsamt leder också någonstans
En sakta väg, ödesbestämd
Ett lugn, ro i själen
Vårda ditt inre kraftfält
Som våren
När moder jord vaknar igen
En långsam start, sen en explosion
Av gröda och torra vägbanor
Men nu sluter jag mitt inre en stund
Låter kyla och snö göra sin grej
Och även fast mitt ego
Inte ger något för detta mörker framför oss
Så väntar jag, tålmodigt, på ljuset igen.