Ännu en vecka. Ännu ett steg mot mannen med målflaggan. Ännu en dåtid att lägga undan. Där i minnets korridor.
Tiden väntar på ingen. Häng på eller förlora ännu ett andetag. Ännu en missad segerchans.
Rädslan som förgiftat min hjärna så länge nu. Som hindrat mig själv att ta det steget. Steget mot mina drömmar. Min längtan.
Jag lurade mig själv. Att tro att jag ville vara som alla andra. Volvo. Vovve. 2.5 barn. Fru och villa.
Men varför ville jag bli så?
När jag nu ser tillbaka. Ser all tid jag slösade bort på att jaga osanningar. Ser hur förlamad jag var inför världen. Så skräckslagen att göra fel. Så rädd så att allt blev just..fel.
Jag har förlåtit mig själv. Jag går vidare. Vill verkligen ge mig chansen att blomma ut. Få chansen att vinna just mina segrar. Jag låter andra döma, tycka och tänka nu. Jag har inte tiden att fundera på det.
Jag går stärkt ur det här. Absolut stukad och med skavanker. Men vad gör väl det? Det är jag. Jag är så nämligen.
Jag har förbannat mig själv så länge nu. För alla tåg jag missat. All kärlek jag kastat bort. Alla jag omedvetet sårat. Bara för att jag var..rädd.
Jag kan inte göra någonting ogjort. Jag kan bara göra rätt från och med nu.
Idag börjar livet.