Det som skimrar.
På min hud.
Tårarnas hav.
De må glittra.
Men inom mig.
Ett lätt puder.
Av glädje.
Sipprar lätt igenom.
Din närhet så underbar.
Som trollsländans vingar.
Med färg av regnbåge.
Så skör att jag inte vågar
röra vid den.
Men inte desto mindre.
Jag förnimmer dess trygghet.
Känslan så obeskrivlig.
Jag lugnt kan somna om.
I drömvärld av sagor.
Jag ler.
Och jag låter vågorna skölja
över mig.
Som ett porlande täcke av
stjärnhimlen.
Som jag lånar bara för inatt.
Knölsvanen breder ut sina
beskyddande vingar över mig.
All din kärlek jag bevarar i mitt
hjärta.
Långt borta jag hör den gyllene
påfågelns sång.
Som kallar på mig.
Jag följer honom.
När han slår ut sin majestätiska
fågeldräkt av evighet.
Jag nynnar med.
I en sång bara för mig.
När natten smeker morgonen.
Jag känner ro.
Att segla över broar.
Och känna mig mer levande.
Av månskenets viskning.
Jag försvinner i mig själv.
Samtidigt som allt.
Förvandlas till pärlemor.
Önskar du såg.
När fjärilen på gryningen landat.
Jag blundar.
Färdas med på samma resa som du.
Du drottning av drottningar.
De stränder av oss.
Sköljer över mig.
Dikten slutar nu.
Men orden fortsätter beröra mig.
Oavsett.