i stunder då allt är ett tvång

är vi inte oss själva
kan vi älska oss
som vi var igår och ens idag
då vi enbart lever för att behaga andra
finns vi när vi står där
i strålkastarljuset
som representant för nutiden
kan vi se oss i ögonen
i spegeln. det fula grinet
vi döljer bakom en tjusig polityr
det är då i den stunden
mörkret går med tungfotade steg
och vi bygger skimrande slott
där vi kan spika oss ett nyfött hopp
över de spruckna väggarna
för att inte gå under
för i djupet vet vi inget annat vi är

än en arm posör