Det var mörkt ute och det föll ett stilla regn. Gatan var dock upplyst av en gatlykta och därför blänkte gatan i regnet även. Kroppen låg på sida och det syntes inte vad det var för en människa. Den var insvept i något slags rock och kroppen rörde inte på sig. Det var en refug i närheten av den, till ett övergångsställe, vilket kunde förklara varför den klarat sig från att bli påkörd av de enstaka fordon vilka passerade den med någon decimeter till godo. En ensam man kom gående från något håll. Kanske skulle han med sista bussen eller var på väg hem från någon sen tillställning. Det var i stadens utmarker och själva staden var inte synlig från platsen. Varken ljus eller andra som tecken till liv kunde nå platsen. Staden befann sig på säkert avstånd och ingenting annat än den annalkande gestalten rörde sig i natten. Där fanns ingen vind eller ens den minsta bris som kunnat föra något med sig längs gatan. Gestalten verkade bara närma sig, utan att se den på marken liggande kroppen. Det var som om ingenting fanns att se och någon marschmusik hördes inte heller spela, som för att förgylla scenen utomhus. Bara ett stilla regn föll och det lät så litet om ovädret att inte ens gestalten kunde ha reagerat för det. Ensam i natten måste den mannen ha känt sig. Bara något femtiotal meter kvar nu, att gå som i långsam promenadtakt trottoaren fram. Var det onaturligt tyst i nattens mörker? Borde det ha kunnat kura någon uteliggare i en port där i centrum, som lurande på byte. Borde något djur ha funnit platsen lockande att undersöka och som väntande på någonting att sätta tänderna i? Inte ens en grävling kunde ses vila under en mot det fallande vattnet, som skyddande sten. Mannen närmade sig sakta och verkade inte ha precis bråttom heller. Gestalten verkade halta på vänster bakben, kanske hade den skadat sig en gång för någon tid sedan. På så här nära håll verkade det något kunna handikappa den gående. Vilken var klädd i en sådan där tunn och ljus rock, det är så populärt att människor i filmer och tecknade serier bär. Särskilt om det är litet mörkt ute, som om skumrask kunde tillföra stämning till det som närapå inte hände alls. Då mannen på trottoaren, som lystrade till namnet Sven, hunnit just stå långt att han kunde se kroppen på gatan, trodde han först att det var en hallucination. Så han gjorde vad han brukade göra, vände sitt huvud åt det andra hållet. Tre sekunder var allt som behövdes, sedan skulle kroppen han sett liggande på gatan, vara borta och han kunde lugnt fortsätta sin väg. Sven vred huvudet tillbaka igen och se, kroppen på gatan låg där inte längre. Den hade gått upp i rök, plötsligt fått ben eller som sagt varit en sådan där hägring, som det ibland sades att någon kunnat se i en ödemark eller öken en extra het sommardag.