Foto:AndLou Hoppet är det sista...
Mången natt har jag sovit där under en stjärnklar sky där som kyla och ångest har bitit min kind min av livet så slitna kropp den har känts som bly och i drömmen har jag stått där vid himlens grind
jag som kom från ett hem både varmt och ömt men någonstans där på vägen så valde jag fel så på livets väg otaliga flaskor jag tömt i mina rätt så banala försök att bli hel
i en sorts komisk balansakt där på knivens egg slogs ja helt sanslös av allas krav tills en dag då jag sprang rakt in i den vägg som faktiskt kunde ha blivit min grav
jag kände hur eländet mig ursinnigt slog och jag skrek av både rädsla och hat så när våren den kom och andra människor log då var det mörkt så hopplöst mörkt min kamrat
men inom mig där fanns ett ganska så galet hopp om ett nytt liv helt utan mörker och smärta där jag en vacker dag kunde lämna all sorg och stolt och rakryggad följa mitt hjärta
Copyright © AndLou
Bunden vers
(Rim)
av
AndLou
Läst 201 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2021-01-13 09:10
|
Nästa text
Föregående AndLou |