Ett hav av nynnande rubiner.
Lämnade till att glömmas bort.
Men dess väsen ändå minns.
Som frusna sjölejon så sällsynt ofta.
Väderbitna snöänglar tinar bort.
För en stund.
För nu.
Ännu inte vårens andedräkt stillat min nyfikenhet.
Du lägger dina drömmar på min kudde.
Jag tar emot dem och drömmer vidare.
Älskar livets nätter.
Pyntar dess nattsvarta med himlens stjärnor.
Det jag får tillbaka.
En blick.
Endast figursydd gryning
förstår sig på.
Men jag tackar dig ändå.
Du min tigrinna.
Av älskvärd hägring.
Skyndar oss att älska.
Innan månen ser oss.
Men vad gör det.
När det är månskenet
som är
livets förspel.