du hade alltid varit en flock kråkor i en uråldrig ek, och ni var alltid spridda, aldrig ett, och i din hemliga källare målade du upp dina svarta historier på väggarna, skuggor som slet i varandra, illusioner och skådespel som hölls hemliga för världen, normen som var vävd av lögn och samtidens trendriktiga idéflora som låg som en kvävande slöja över möblerna i ditt hus,
du visste att människan var en skulptur av tid och rum, att normen var en skulptör, en bildhuggare som mejslade ut drömska människofigurer ur de blanka marmorblocken, du visste att normen skapade ett glyptotek av själar som stod alldeles stilla i staden, även om de trodde att de rörde sig framåt, även om de trodde att samtiden var en oas i historien, och att rationaliteten äntligen hade krönt människan med sin gyllene krona av upplysning och frihet, att förnuftet äntligen hade avlägsnat det grånade fjället från deras nyvakna ögon,