...någonting mer än slam. Det var ren och skär lycka, en slags våg av eufori och alla rappade i korridorerna om vinden som vänt

och det ungdomen matades med var pengar, makt och kontroll.

När de lokala nyheterna på tv och radio informerade om Sveriges tredje mest kriminella småstad var det för många unga tonåringar vardagsmat. Redan i tonåren var knivdåd, misshandlar och skottlossningar en påminnelse om verkliga händelser och alla kände någon som hade en anknytning, oavsett ålder. Redan i tonåren lektes det runt i rökmoln och tog någon en lina så baxade någon annan tjacket istället och det kräktes på balkonger, på lampor, på toa, på mattor, i skor. Den psykedeliska genren var en subkultur som stod för sig. Det var väl dem som alla skrattade åt på den tiden. De riktiga flummarna. De var ju småstädernas trippade outsiders och ingen skulle känna till Sphongle om det inte vore för flummarna.

När den varma chokladen och ostmackan var serverad glömdes verkligheten bort och nästa dag var det skola igen, ungefär som om ingenting hade hänt.

Hon brukade spendera helgerna hos honom. Han bodde i en ännu mindre stad, en slags miniatyr av en liten stad, där de flesta körde skrotningsbara bilar i väntan på reservdelar, där det inte fanns några stora byggnader som skröt om sin arkitektur. Det mesta var förfallet, smutsigt och inte minst sagt förgånget. Till och med modet som folket trodde var modernt och inne representerade 10-20 år tillbaka i tiden.

Det fanns inga supermodeller, inga James Dean i snygga veteranbilar och Elvis Presley hade varit död länge nu. Det kändes sorgligt. För henne var detta landsbygden, en by, en håla, där hennes första kärlek bodde.

Tiden stod still. Hans isblå ögon hade gjort henne så kär. Centrumet var alltid folktomt och invånarna såg ut att frysa hela tiden. Det fanns ingenting att göra. Hela platsen var en kvävd bygd där samhället utrotat folket in i sina hem och fanns det en politik spenderades den på Bingon eller i ett varmt badkar med russinfingrar. I den här hålan kom ingen oanmäld eller obemärkt förbi, bara cigarettröken svävade upp till taket som en fyllig utandning och därefter ut på gatan genom glipan från fönstret.

Hon kunde sitta och beskåda fåglarna och höra deras kvitter mitt i vintern och se de sväva omkring lugnt uppe i luften och med sin svärm försvinna allt längre bort som ett stim i ett öde hav. Det där havet som hon besökte ibland, ståendes i snipan med flytväst och med skållhet solbränna och fascineras av hur fiskarna levde sina egna liv. Den där horisonten när den var som vackrast brukade alltid få henne att känna sig gravitationslös på det mest heliga vis och delade hennes far havet med en ljudlös och kärleksfull gestikulerande anonymitet skapades någonting mer än ett blodsband mellan far och dotter. Som ett outtalat kapitel ur Bibeln existerade verkligheten som en liknelse till jordens allt. De där stunderna fick henne att gråta.

Att dela ett hav.

Hon var i unga tonåren, han lite äldre. Han brukade alltid möta henne med en lång kram och han log likadant varenda gång och var det någonting han var ståtlig i så var det hans sätt att klä sig och bete sig. Det fanns ingen lyckligare stund än denna. Musiken var splittrad som för varje själ i tonåren och medan kajalen smetades på stod han och funderade på vilken lack som skulle få klä hans Volvo 240. Många gånger sveptes 7,2:orna i rekordfart och fyllan var ett faktum. Young love i ett pojkrum. Festerna var fulla av liv, nyfikenhet, skratt och ung vårdslös kåthet och kyssarna var oändliga hångel som höll på tills sömnen tog vid och soluppgången värmde naken hud som trängdes att få plats under ett och samma täcke. Det fanns inga tvivel i en young love, inte för någon av dem. Det här var större än pengar, makt och kontroll.

När söndagskvällen kom satt hon på bussen hem med ett ömmande underliv men tårögd av förälskelsen.

Äkta young love.