Konsten att varva ner.
När allt förskönas.
Till dagg.
Av avund.
Det vackra.
Förfulas.
I oxiderat spegelglas.
Du ställer dig på tå.
För att nå.
Minnen av när våren som skörast.
Dess spröda blad.
Fortfarande mognar.
I solskenet.
Av oss själva.
Jag ler.
Men du tittar bort.
Du skrattar.
Men jag tittar ner.
När ska vi mötas.
Silverräven undrar.
Natten som förr var vår.
Nu flera årsringar bort.
Sträcker mig efter ömhet.
Kvar blir blyertsgrå ensamhet.
Jag tvekar.
Du drar dig tillbaka.
Tystnadens kristaller klingar.
Fastän sorlet ännu fortsätter.
Det jag försöker säga.
Jag redan glömt.