Hon ville nå havet.
Hon ville känna sanden.
Hon ville dofta som vinden.

Något defekt läkande.
Något tillbakadraget regn.
Något tillstånd då brännässlor inte känns.

De tårar porslinsdockan för evigt bär.
De sagor mörka som midvinternatt tär.
De tomma dagboksbladens osynliga bläck.

Somliga skulle kanske tro.
Somliga skulle kanske ana.
Somliga skulle kanske tro sig veta.

Så här är det.
Så här är det kanske.
Så här är det inte.

Blyertsgrå sommarbris.
Blyertsgrå semesterparadis.
Blyertsgrå hemlängtan.

Bränner tystnaden.
Bränner ensamheten.
Bränner saknaden.

Men när de vingklippta känslorna svalnar.
Men när de vissna vildrosorna gror.
Men när de örnar som förlorat ändå segrar.

Det skulle inte bli en sorgsen dikt.
Det borde inte heller vara det.
Det kunde varit annorlunda.

Då hon äntligen började förstå sig själv.
Då hennes jag blomstrade som körsbärsblommor.
Då var det redan försent.

Vem hade hon varit om hon nådde havet?
Vem hade hon varit om hon fick känna sanden?
Vem hade hon varit om hon doftade som vinden?