Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Det här utspelade sig 'på den gamla goda tiden', mellan 1972 och 1995l. Före mobiltelefonens tid, men så att säga i början av 'dataåldern', som hade börjat 'komma igång' litet mera, alltmera som 'tiden gick'.


En dag när Torsten var vid havet...






...fick han för sig att svalka sig en smula. Det blåste en bris då och då, men som det var en solig dag och inte mycket moln, greps han så av lust. Att ge sig ut i havet från den långgrunda delen och börja simma omkring. Det var litet stimmigt så här om sommaren i Visby och han hade ingen lust att tillbringa eftermiddagen där med sina vänner. Så han tog sig till stranden och havet. Nu sägs det att skall en alls göra något, det är bra att ha sällskap, även om vännen sitter på stranden och glor. Men han var alltså i sitt eget underbara sällskap och han var i vanliga fall en hyfsad simmare. Men under simningen råkade han få kramp i bålen, ungefär som att få gaser i magen eller så. Kan ha varit tarmarna som bråkade med honom en smula. Var och en som fått just kramper i magen och försökt sig på att sådär litet förnöjt simma samtidigt, vet precis vad det vill säga. Där låg alltså Torsten och kände livet leka och plötsligt var det 'inte lika kul längre'. Han försökte verkligen slappna av och bara ligga och flyta och inte göra mycket alls. Men han hade drivit en smula och hamnat på djupt vatten, utanför pallkanten alltså. Du vet, där det inte är grönt längre utan istället övergått i blått och till och med kanske i mörkt blå. Så låg han där och flöt och började känna sig litet kall, trots att det vara 'en dag i juni', det var en torsdag och sent i månaden dessutom. Vecka efter skulle månaden gå över gränsen och bli juli. Envar som badat utanför ön Gotland i juli månad kan vittna om saken, åtminstone om badet företas på den sida vilken inte vetter mot fastalandet. Tyvärr finns det 'fina' vikar och stränder även på andra ställen än just kring Visby. Vilket är en stad som bara mest ligger där på kartan och ser inbjudande ut. Men befinner en sig vid grottorna som heter Lummelunda, så kan det se ut som en sorts äventyr att bege sig. Torsten känd hur han började sjunka, hur vågorna börjat bli litet högre och hur vinden inte bestod i någon svalkande bris längre. Det började helt enkelt blåsa upp en smula och även om solen sken hyggligt fortfarande, den inte kunde göra mycket för att verka uppmuntrande. Torsten började bli litet orolig trots att värken verkade avta och paniken inte ännu hunnit infinna sig. Vågorna gick just då oroväckande höga och han kände strömmarna som vilja vara med och leka en smula. Han ville inte gärna drunkna och hade ingen som helst lust att sugas ned av en underström, som han nog hört någon berätta om. Men just som han tänkte på saken, verkade det som ett sug hade fått grepp om honom. Han ville försöka börja simma närmare land, men han åstadkom mest en slags 'status quo', det vill säga att han befann sig troligen på samma plats mera än faktisk komma åt önskat håll. Du vet som i skogarna i trakterna av Kramfors eller Östersund. Där är det precis lika enkelt, om inte än mera enkelt, som att gå vilse i storstadsdjungeln i en stad som Stockholm, London, Utterköpinge eller Prag. Då och då kom hans huvud att hamna under ytan och det gjorde honom inte rädd precis, eftersom det händer envar simmare stundom. Men allt mera ofta kom det sig att han drogs med ner allt längre och bort från solljuset. Allt längre ned och därför också allt längre tid än över havets yta. Han greps fortfarande inte av panik utan försökte göra simmande rörelser, även under ytan där som sagt huvudet befann sig stundom. Men han verkade som sagt inte komma någonstans och på avstånd kunde han se ett vitt segel ibland, då han lyckats ta sig upp igen. Paniken började dock sakta smyga sig på honom och han hamnade då och då i känslan av att det inte skulle gå att överleva den senaste eskapaden. Så han började ge upp kampen och hans krafter var på upphällningen, kände hur han gav efter alltmera och lät sig som sugas ned i djupet. Men fortfarande lyckades han hyggligt hålla andan och inte få alltför många kallsupar. Plötsligt blev allt svart och han hann precis tänka 'detta är slutet'. Han vaknade senare liggande på insidan av en segelbåt, den hade råkat törna emot honom och någon ombord hade uppmärksammat hans belägenhet. Slaget mot hans huvud hade fått honom att svimma, men någon hade avsiktligt 'trillat överbord' och så räddat honom. Vådan av att vara matros kan vara just den att någon nödställd kan dyka upp när en minst anar det och allvarligt störa ens vilja att 'sköta sina egna affärer'. Men trots att den dagens äventyr, och hur äventyret 'slutade', har gossen nog inte slutat resa till ön eller ens att bada vid dess trevliga stränder. Torsten överlevde, gifte sig kanske med flickan som räddat honom från ett oblitt öde, bara för att sedan 'hamna ur en aska och lockas till en flammande eld'. Det visar bara hur farligt det kan vara att simma, resa till öar omgivna av vatten som de vanligen är. Eller till och med att bli döpt till Torsten. Som tur var för flickan hade hon föräldrar som fått för sig att ge henne tre namn som kanske kunde vara 'Terese, Eva, Maj'. Se där hur det kan som bli, bara en dag i juni. Till en sorts som thriller att 'skriva hem om' på ett kort köpt inne i någon av rikets affärer, bara inte i järnaffären eller Ricardos nära matköps butik. Han gillar i och för sig att göra tavlor, men de är ofta av det slag som brukar kunna pryda någons väggar mera som hemmavid.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 122 gånger
Publicerad 2021-05-17 04:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP