Omgiven av folk är jag
Oändliga och många
Okända ansikten kommer och går
Alltid nya individer
Ersätter varandra varje dag
Men akt känner jag tomhet i mig
Ensamhetens gift infekterar mig
Bland många är jag och ändå ensam
Likt ett spöke är jag osynlig
Ingen ser mig trots min närvaro
Likt myror går de förbi mig
En ostoppbar massa av kött och fett
Deras hjärtan instängda i själens murar
Kalla och egodrivna
Födda som människor men omformade till robotar
Drivna av ömkliga mål
I det tysta sörjer jag
Både för mig själv och för de andra
Ty i civilisationens höjdpunkt
Har medmänskligheten gått mot sin död