Du blundar du hjärta av havtorn.
Förnimmer dig bakom solglasögonens
skyddande svarta pansar.
Ännu en sommar smeker.
Jag känner henne.
Inuti.
Att höra naturens vingslag,
det som fortfarande oskuldsfullt oförstört.
Stannar till vid flaggstången.
Hennes vimpel, ett sorgset nej.
Inte ens en vindpust darrar till.
Du grönskar inuti glaskupan.
Men kan ej fälla ut dina rosenvingar.
En tår av rodnad.
Drar mig tillbaka och blir till
emaljerad dovhjort.
Där jag ligger och ruvar medan världens
kungsblå segrar.
Onyktert vemod luktar fränt.
En blandning av sprit och brända mandlar.
Vitsippornas anklagande blickar söndrar mig.
Nästan som förvildade mustanger.
Bladguld, koppar och sterlingsilver i gryningens
och skymningens intermezzo.
Saknaden hos råslipad diamant bränner hål dess svärta.
Det som ännu inte förstörts.
Vägvisare av drömmar.
Bygger ett näste av trötta maskrosblad.
Somnar med vargens tass mot min kind.
Poesin vägleder, jag känner dess sköra skönhet.
Någonstans i skuggan av mortlad morgondag.
Viskar lösenord i varandras öra.
Inga sagor om glittrande enhörningar.
Inga sagor om sagolika sjöjungfrur.
Däremot ett djup.
Djupare än havsbotten.
Djupare än stjärnhimlen.
Regndroppe jag känner igen så väl.
Tröstande månsken vaggar mig till sömns.
Om än det vore så.
Grantoppar susar.
Jag hör dess mystik.
Jag älskar när det är så.
Fridfullt blått.
Jag ser dig.
Gå emot mig.
Jag förvandlas.
Till pärlemor.