Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En novell i vilken du kan känna igen dig eller inte. Delar av den är som du, och ändå är det nog mera som grannen nog har det. Eftersom det inte är precis ditt eget liv, så har du i vart fall grannen att skylla på, när brödet är slut.


Du kan dra åt helvete... (B lättläst)






...och du kan stanna där.
Det var vad hon hörde honom säga.
De hade varit ett par i tjugoåtta år och han hade
gjort hennes liv till såväl ett fängelse som ett paradis.
De klarade sig helt enkelt inte utan varandra.

Flera olika människor hade sagt till dem,
var och en för sig, Frank och Eva,
att 'så kan du inte leva.
Lämna och se dig inte om'.

Men som sagt, redan på vägen hemifrån,
började de var och en för sig, att sakna.
Det var som ett gift i kroppen
och ingen av dem ville egentligen bli avgiftad.

De hade aldrig gift sig, ens med varandra,
trots att tanken funnits där ibland.
Det var som om de 'behövde varandra',
mera av en sorts instinkt om att ta hand om varandra
än att behöva leva
i sitt eget fängelse någon annanstans.

Hon hade inom sig, önskat honom
till den där platsen
var ifrån ingen återvänder.

Hon undrade ibland om ett mentalsjukhus
för tvångsintagna, var en egen liten oas
av omänskligt lidande,
ungefär som äktenskapet eller motsvarigheten till
ett samboende kunde vara.

Hon undrade ibland varför hon ens brydde sig
om att packa en väska.
Det bästa skulle väl ha varit om hon bara gick ut
och sedan inte kom tillbaka?

Men hon kände att vart hon än skulle ta vägen,
hade hon sig själv att brottas med.
Med Frank i huset hade hon i vilket fall varandra.
De slog inte varandra,
inte någon av dem tog till våld.

De använde repliker, blickar,
kroppens eget formspråk.
Tystnad, outtalade repliker,
små giftiga pilar,
att sarga varandra i själen med.

Dessa använde de sig av,
för att just då eller då,
bara måste känslan få ta vägen någonstans
och därför kom det sig.

Men ofta var det bara en sorts ömsint vardag.
Någon av dem tog hand om den andra.
Ibland var det Frank som gjorde precis allting,
som om hon varit sjuk och behövde pysslas om.

Ibland var det hon
som 'skötte markservicen' och donade.
Städade bort och i lagom tempo i tur och ordning
såg till att 'allting var som det skulle'.

Det var som om de väntade besök
av fru Andersson eller herr Berggren.

Men det kom sällan någon numera,
det var som att de hade egna getingbon att leva i,
utan att behöva se om det
'var en sådan dag',
eller om de slutit fred den dagen.

Trots att de ofta verkade som om Frank
var den 'som bestämde',
var det kanske bara till det yttre skenet.
Som att hålla god min i elakt spel.
Eller någonting i den stilen.

För att rent offentligt anpassa sig
till en tänkt och föreställd verklighet.
Sedan kunde Eva få 'ta över',
när gästen eller gästerna gått.

'Barn måste få vara barn',
hade någon uttryckt sig,
fått det att låta som om det gällde alla människor,
i utkanten på något vis.

Som att egentligen mena att vi alla
varit barn en gång och eftersom vi vuxit upp,
hade en sorts blandning av barn i ens vuxna kropp.
Eva visste att hon var fast i fängelset,
på sätt och vis var det ett fängelse att trivas i.

I vilket fall när det verkade som olåst.
Kanske hade det med vädret att göra,
eller kanske inte.
Men när det blåste storm,
snöade och var kallt,
då bråkade de inte.

De grälade på det lågintensiva planet.
Inte stormande och skrikande åt varandra,
hota med våld eller att gå sin väg.
Bara den ständiga lusten att ibland
få 'lufta sig litet'.

Att få lägga skulden
någon annanstans än på sig själv.
Ingenting skulle hindra någon av dem från att gå.
De var helt enkelt inte sådana.

Kanske visste de inte säkert i vilket fall.
Ingen av dem hade nog på allvar försökt.

Det var som om de hade behov av
att den andre skulle 'ge dem skäl',
tillräckligt med brinnande ved i brasan
för att det skulle kännas
som lönt att bara gå sin väg.

Det gjorde ont att bli sårad,
att få en kniv i sin rygg
eller tvärs över frukostbordet.
Men det var själsliga knivar.
Blickar och repliker,
axelryckningar och en eller annan avstod
från att verkställa.

Små retfulla stick av ömhet
eller någon annan färg på ett beteende.
En utomstående kunde få ta del av striden,
även om den sällan visade sig då de hade gäster.

Då var det mera som att de spelade upp
en serie scener, som hade deras gäster som publik.
För att de skulle ha något att tänka och tala kring,
då det gått och lämnat Frank och Eva åt sitt 'öde'.

En Ann eller Bertil kunde få för sig
att det var som en oas i havet,
att få besök, men så var det kanske inte.
Kanske hade det med tid att göra.

Efter någon tid i deras sällskap,
var det dags för klappar att delas ut.
Att få ta del av möjliga giftigheter.

Ibland var dessa så försynta,
att en åskådare kunnat undra 'vad var det där?',
'hörde jag rätt nu?'
Kanske ruskat på sig, ryckt på axlarna
eller tagit parti plötsligt.



(Texten har vilat sig i utkast sedan 2020 11 12
o bilden är ett samarbete mellan min kamera
och det som blev fotograferat för stunden.)




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 153 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-06-12 21:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP