(Ha en välkänd melodi i huvudet.
Försök komma ihåg orden, läs något slags information
eller annan text med den melodin i huvudet.
Bara börja skriva något, vad som helst kan duga.)

Hon var ute och gick, menade Leija på.
Hon tog vägen ned till ån och såg husens fönster
glida förbi sin blick. Vid bäcken sedan växte gräset
just grönt, allmänningen var full av blommor.

Längs vattnet stod vassen tät
och vattnet strömmade bland stenarna.
Det hade regnat för några dagar sedan
och hon såg på den strida strömmen
hur beviset av åskan och ovädret låg där.

Det var varmt ute och så här tidigt
hade det ännu inte fått upp
den verkliga bastuns temperatur.
Senare på dagen skulle det bli kvalmigt.

Så här tidigt, klockan kan väl ha varit halv sju
snart om morgonen och det var torsdag.
Affärerna hade ännu några timmar på sig att vila
innan människorna skulle ta gator och torg i besittning.

Pendeltågen in till staden hade börjat gå
och Upplands Väsby, som en gång ännu var by,
hade på några årtionden växt till en myllrande metropol,
landet låg ännu lugnt.

Trots busstrafiken och människornas strömmande
samt rusande ur anländande till stationen.
Solen var uppe men den stod ännu ganska lågt,
om en själv jämförde med elva på morgonen.

Vägen tillbaka till bostaden
gick mellan de av trä liggande o äldre villorna.
Det blå och av metall klädda huset
ledde upp till en annan gata,
där tog andra hus vid.

Till vänster låg en radda med låga och moderna hus,
alla som tillsammans ett villasamhälle i miniatyr.
Vägen upp var på den högra sidan
kantad med hyreslängor och fönstren speglade glatt
såväl himmel, träd och sol.