Det ska bli fantastiskt att se Paris igen. Men jag måste ändå säga att jag hellre skulle vilja åka till Stockholm. Ja, inte för att åka till Stockholm utan för att du ska dit. Tycker att det är fantastiskt underbart roligt att umgås med dig, att dansa med dig, att spela med dig occh jag tycker så mycket om dig att jag itne riktigt vet var jag ska ta vägen. Paris eller Stockholm, det borde vara ett lätt val. Det blir Paris, naturligtvis. Men ditt leende får mig ändå att innerst inne drömma lite och Stockholm. I samma ögonblick som jag skriver detta kommer jag ångra mig, det vet jag. Jag är visserligen naiv men inte så pass romantisk att jag förväntar mig något. Kommer inte ens ihåg när jag senast hade en liknande känsla. Som en bomb har briserat i hjärtat och väckt något jag inte trodde fanns. Först blev jag rädd, eller det är jag nog fortfarande, och tro mig, jag har verkligen försökt att inte tycka om dig så mycket, eller åtmindstone inte på det sättet. Jag har försökt att slå det ifrån mig, och låta det rinna av. Duscha bort det, träna bort det, spela bort det, vad som helst bara för att få ro igen. Men då ser jag en bild med ditt leende och du tar andan ur mig och den luft jag kippar efter fylls av små pirriga partiklar som envetet letar sig in i varenda liten ven i kroppen. När jag väl hämtat mig dyker du upp i minnet och är bara så oemotståndligt söt att jag måste tänka på något annat. Men trots att jag förbannar mig följer mitt hjärta varje steg du tar. Du får ta det här som du vill, tolka det som du vill. Det behöver inte betyda någonting och du får för Guds skull inte vara rädd att jag ska begära något. Om du vill kan du bara se det som en rungande komplimang åt din fantastiska uppenbarelse. Se det som att du, bara genom att vara du gör mina sommardagar ännu ljusare och mina arbetsdagar uthärdligare. Det här är inte lätt för mig, kanske blir jag sårad, men då får jag väl bli det, orkar inte reservera mig och hålla tyst. Jag fungerar inte så, kan inte lägga locket på, vill inte bli förtrycket, vill våga känna, våga leva och därför var jag tvungen att säga det här till dig. Jag hittade inte tillfälle att betätta för dig. Jag blev blyg av din skönhet när du kom hit. Onykter hade det bara blivit pinsamt (som det inte vore det nu...) Därför skriver jag här ett par rader, töntiga jävla rader, rader som kommer ligga och skälva av skräck, rader som du säkert kommer läsa flera gången och förundras över hur någon kan vara så jävla galen...