Det var en gång ett staket som ville bli målat.
Laura kom förbi och då hördes staketet som gråta.
Staketet hade av väder och vind blivit slitet,
var nu gammalt och fult, tycktes det vilja säga.

Laura som tyckte synd om staketet och gick till
en affär för färg, väl där sökte hon upp en expedit
som såg på henne som fundersamt. Fast han hade
högst egna intressen så var han också sugen på

att tira på tjejsare. Hon såg tillbaka på grabben
och fast de såg ut att vara 'som eld och lågor'
för varandra så kände de var och en för sig att
den andra personen nog var litet mera kräsen

och att den egna människan därför 'inte gärna
kunde duga'. Så hon sade litet blygt, samtidigt
som hon en smula sköt fram med brösten och
då han svarade så var han precis lika som så där

omedveten om sitt eget hemliga kroppsspråk.
Hon och han trodde fullt och fast på att de var
och en för sig 'bara var'. Så fick han veta att hon
tänkte sig att måla ett staket i trä och han ville

veta vilken kulör och nyans av kulör, vilket
träslag och vilken färg det var målat i innan.
Fast de egentligen velat 'kasta sig i varandras armar'
eller något i den stilen. Istället 'uppförde de sig',

som seden bjöd in stunden sådär på stört. Då hon
såg ut att först vara som blyg, log hon strax litet
sådär och flackade litet nätt med blicken, varpå
han slog ned sin egen och lade en burk med färg

i en kasse, en pensel att måla med, en träbit att
lägga mellan lock och burk. Han lade kort sagt ned
alla de grejer som behövs för att måla ett staket.
Sedan gav hon sig åstad och verkade fråga staketet

om det kunde duga med rött, klarrött som en alldeles
ny och flott bil. Jo då det gick alldeles utmärkt och
så såg de förbipasserande litet olika på tjejsaren
som stod och provade litet olika sätt att föra sig på,

utöver att fundera på om det fanns något särskilt sätt
att stå eller kröka kroppen på, hur att veta mängden
färg på penseln, hur att få upp locket samt hur hon
skulle kunna veta precis när envar bräda, på den här

sidan staketet, behövde strykas medhårs eller upp och
ned, hur många drag och så där. Hon verkade inte som
speciellt medveten om vilken sorts blickar hon kunde
dra till sig eller att alla som kom förbi i alla fall gav

henne både ett och annat ögonkast, inte bara ett som
getöga i förbifarten. Du vet så där som just getögon kan
få för sig att göra. Det vet du kanske om sådana där
blickar, menande men ändå som lika hemliga budskap.



(Texten har legat och vilat sig i utkast sedan 2021 06 30)