Sofie hade otur en dag, hon tänkte igenom saken
och sade till sig själv i jagform, ungefär så här.
Jag vaknade, steg upp, gjorde dag
(besöka badrummet och klä sig för dagen)

samt gick till köket i akt och mening av göra frukost.
Jag har för vana att äta frukost medan jag kastar
getögon genom fönstret och se efter vilka som
passerar revy utåt gatan till.

Sedan när jag vilat en smula på frukosten,
jag har tagit för vana att ställa klockan på väckning
fyrtio minuter mera tidigt,
för att ha tid att vila så sunt på målet mat.

Gick jag ut i hallen, efter att ha städat efter mig i köket,
för att ta på mig för att gå ut.
Väl ute på gatan brukar jag inte missa
att se efter den skylten, det huset

och titta än här och än där, som en liten ritual.
Så börjar jag gå vägen till mitt arbete,
staden är precis lagom stor för att inte göra annat
än att promenera genom den, gatorna fram.

Nu idag så missade jag i min morgonritual
att se i fiskaffärens fönster,
kan inte riktigt motivera för mig själv varför,
kom väl att tänka på kyssens betydelse

för en människa i 1400-talets Barcelona
eller något i den stilen.
Så jag bara missade det där just då.
Ja, och sedan då vägen genom skogen.

Jämna dagar tar jag vägen som löper längs med ån
och ojämna datum blir det vägen genom skogen,
för att få litet variation i livet.
Dessa vägar tar litet olika lång tid.

Men då jag drömde en morgon precis innan jag vaknade,
var det 'precis lika långt att gå', i tid räknat då.
När jag går genom skogen har jag en viss ritual
att försöka komma ihåg att se den där klungan där,

gläntan, stora stenen. Då jag går istället längs vattnet
gäller andra utsikter till att se.
Min otur igår, beror helt enkelt på att när Jonas hälsade
på mig redan då jag steg ut genom porten.

Så råkade jag först i bryderi som jag vill kalla det,
sedan förväxlade jag jämn dag med ojämn
och valde 'fel väg att gå' och så gick det som det gick,
mest hela den dagen sedan.

Tänk bara så det kan bli. Men en orsak fanns det i alla fall
och att jag hade otur, men ändå tur som överlevde dagen,
det kan jag väl få tillskriva att Jonas dök upp
som från ingenstans plötsligt?