Stapplar mig fram.
Med vingar av ingenting.
Enhörning utan horn.
Krälar längs tysta korridorer.
I hemlighet förstås.
Medicin 8.00. 13.00. 20,00.
Däremellan vid behov.
Skräckslagen rädsla längs
väggar av ångest.
Mardrömmar putsar sin fjäderdräkt.
Besökstid runt 13.00.
Älskade besökstid.
Mina älskade änglar besöker mig.
Verkligheten finns någonstans. Förutom hos mig.
Lämnad vid midnatt och
tiden går baklänges.
Kurar ihop mig till oigenkännlighet.
De som räddar.
Räddar sig själva.
Rum efter rum.
Sjukhussängar.
Därifrån jag inte trodde jag skulle ta mig ifrån levande.
Men jag satt vid pysselbordet.
Och ritade och ritade och ritade.
Medan jag tittade ut genom fönstret.
Ett fönster.
Med galler.
När besökstiden är slut.
Paniken kommer krypande.
Lämna mig inte än.
Men dörren, den jävla dörren.
Är låst.
Kommer inte ut. Kommer inte hem.
Idag heller.
Så jag sätter mig.
Vid ett fönster.
Med galler.
Och börjar rita.
Personalen berömmer teckningarna.
Jag frågar henne vilken hon tycker mest om.
Hon fick den.
Hon sa att hon skulle spara den om jag blev känd någon gång.
Det värmde ett gammalt korphjärta.
Jag är fri nu.
Men är jag det egentligen.
När rädslans klor river mig.
När kroppen minns det jag förträngt.
När jag hela tiden känner mig jagad.
När jag var den jag var, men efteråt blev den jag blev.
Men även från fönster med galler kan jag se stjärnorna.
Även om de är längre bort än jag minns dem.
De dömer mig inte.
Men de glittrar.
Samma glitter mina ögon en gång hade.
Men det var före livet hände.