Där inga nätter flanerar.
På gator täckta av vita kullerstenar.
Kommer ihåg den milslånga
tystnadens skrubbsår.
Ärret som blev kvar.
Påminner mig ständigt.
Snöflingor av påfågelfjädrar sakta dalar nerför
spökstadens ödsliga skelett.
Suktar efter något, något jag inte upplevt,
men jag förnimmer dess tomma ihåliga saknad.
Smeker gungstolens nakna rygg,
som om det vore din.
Men där jag ensam ruvar mina kristallägg.
Det som föds.
Min regnbåge.
Viskar till mig själv:
Det kommer bli bra.
Det kommer bli bra.
Varje sekund, varje minut, varje timme.
Som drivved.
Bort från dikten.
Dess svarta bläck i mina ådror.
Poesin förblöder.
I fjärilens bibliotek.