När stränder återvänder hem.
Tar emot dem med famn av vita liljor.
Funderar inte ens över daggen
vilande på papegojblommans kronblad.
En stund för mig själv.
Då närhet alldeles vid skogsgläntans hjärta
och jag känner dess kåda av vitsippornas tårar.
Andas in diktens förståelse.
Andas ut poesins förlåtande.
Allt det andra förvandlas i samma takt med knölsvanen,
till att bli de sammansvetsade tvåsamhetens skönhet.
Känner regndroppar mot huden.
Njuter av naturens dofter.
En stund.
Som kunde varit igår.
Men verkligheten tröstar mig.
Ensamhetens tukaner blundar.
Jag följer dem med blicken.
Lemurer i min sagostund.
Läser en stund innan drömmar omfamnar mig.
Men allt jag minns.
Oupptäckta gator.
Övergivna gränder.
Mitt emot varandra.
Du och jag.