Där ekoxbaggen slumrar till.
Fäller även jag en tår.
Inte av sorg.
Inte av lycka.
Snuddar vid tvåsamhetens regnbågsskugga.
Berusar mig på körsbär.
Körsbär berusas av mig.
Blunda du kollibri av snö.
Vagga av svart vallmo och jag känner mig som du.
Där bergsgorillorna slår ut sin fjäderdräkt.
Där även spår av milslånga stränder darrar.
En kyss så innerlig att drömmen så avlägset nära.
När längtan redan viskar.
Svaret inuti hasselnötens dagg.
Glömde nästan.
Försöker förstå de tassavtryck någon lämnat efter sig.
I cirklar.
Ömsint fladdrar resan förbi.
Som om regnet aldrig heller tvekat.
Sätter mig vid skrivbordet.
Formulerar diktens ord.
Det som kom att bli midnattens stjärnor.
Ostronskal på strå.
Noga utvald närhet.
När höstens regnrock slår ut i full blom.
Varför tveka?