Kaos är oberäkneliga hästar som hamnat i sken och ingenting går att förutse.
Reaktioner sprider sig, inte som ringar på vattnet men som en skogsbrand.
Som en vriden kedja av slumpmässiga prövningar och insikter som hakar i varandra, binder samman i begränsad befrielse.
Jag misslyckas oftast kapitalt med att stå emot och hålla fast.
Med att ta tyglarna och hejda hastigheten.

Vill inte bromsa riktigt, riktigt än.
Vill luta mig framåt, hålla fast i manen och be om mer; viska
-Snabbare! Fortare! Bara lite till.
Känna hur muskler svarar och spänner sig

Sen ska jag stanna
Innan den där avgrunden
vill jag se utsikten en sista gång

Varje gång en sista gång.
Varje dag en ny dag.
Ett nytt beslut att fatta och en ny möjlighet att bromsa accelerationen av oförutsedda reaktioner.

Katalysatorn är jag, tar jag bort mig själv ur mixen bryts kedjan.

Ibland är det stegen vi tar tillbaka som för oss längst framåt.