Den svävande stigen.
Den tredje glasblåsaren.
Viskar du draköga av ensamhet.
Hagel och dess svarta kontrast.
Ömsar något blekt och sagolikt.
Lämnar morgondagen i samma koppel.
Men tystnaden bär ändå munkorg.
Visslar den sång om övergivna dikter.
Vänder ut och in på orden som frusna dagboksblad.
Vilsen nästan rodnande.
Näste av kungsblå iakttagelse.
Ju osäkrare jag blir.
Njuter ändå av körsbärsträdets videung.
Men samtidigt så innerligt förundrad.
Drömmar stundtals identiska.
Mitt emot spegelbilden vilar diktens ansikte.
Vädurens stjärnhimmel och jag känner hennes skönhet.
Den skugga som sveper över gryningsljuset.
Ännu sminket förskönar uttryckslöshetens klor.
Härsken sanning inuti fågelburen.
Bakom ridåns stränder, snäckor på livets scen.
Om ännu inte varit.
Så också vi.