Visst är det tragiskt finna
bland församlingen
de stumma som på träbänken sitter
längts ned i skymundan
medan de med klockkedja av guld
salvelsefullt placerade längst fram
De lägger sina fingrar på Bibeln
det blodspår de lämnar efter sig
då de bredbent passerar
får den vita duvan störta mot marken
olivkvisten föll ur näbbet, slog rot
men människan högg ner trädet
och världsfreden dog.