Gud sa att vi är inrutade och såg snart i tystnaden ett fält, en verklighetsfrekvens, av osignerad Dövört och hur stärkt han blev utav sin promenad i den parken, i möte med all existensiell ironi, det fanns där ej någon att yrka något så fantastiskt och det skenade, hur han betedde sig var en spegling av Hans förhoppning, därav optimistisk och efter femton miljarder år av att ha varit passivt aggressiv till följd av detta krassa säljartänk var nu skapelsen enhällig i sitt tysta, medgivande fördömmande, lämnade en lapp om att man ju kan va skön också, eller hur och till följd av detta har vi tidlösa "stunder" av evighelighet. Den kosmiska förgrunden, om du så vill.