Självmord brukar främst begås av trenne orsaker.

A. Fruktan för framtida kval,
vilka de än består i.
Fysiskta och eller själsliga.

B. I nuet existerande kval,
hur de sedan än tar sig ut,
har för slags centrum, nav, ursprung, vistelse.

C. Som starkt tvingande skäl.
Skydda annan, annans eller eget eftermäle.

-

Vad beslutsfattare ibland glömmer är
att visad grymhet,
eller av mottagaren uppfattat som 'onöda',
stundom utgör en möjligt framtida fara.

Vad som är 'fara' är en tolkningsfråga.
Allt mellan några sekunder, minuter,
timmar, dagar, veckor, månader, år...

-

Sadisten i mig själv,
är den sortens kamphund,
jag söker hålla i stramt koppel.

Tyvärr vill den ofta nog ha
såväl frihet som byte
samt tid över till att njuta.

Att den ej skulle ha plats i envar av oss,
är en fåfäng förhoppning.
Vi ger kanske bara jakten
på njutning (förströelser) olika namn.

Dödssynder exempelvis,
kampen mellan 'ont och gott',
har sina strider på litet olika arenor,
och en av dem är förstås inom oss själva.

-

Människors uppfinnings rikedom är förståelig.
Som att rida simma cykla springa gå, hur att det utföra,
lösa olika slags tvister och huvudbry.

Reta, pina, plåga, sig själv och andra.
Mäta sig med andra i kamp,
själva tävlandets lockelser.

Själv söker jag inte vinna, utan mera som deltaga.
Ta en plats som fyra, elva
eller bland de fem sista.

Den verkliga utmaningen
verkar ligga i att försöka
nå en position genom att som 'förutsäga den'.

-

Att dra ödets lott ur en tänkt hatt
och sedan beväpna sig med tålamod,
stridslystnad, samt vilja
att söka motstå instinkten
och lusten att 'vinna', bli först.

-

Det var inte jag som gav order
om att resa flaggan,
det var inte ens jag
vilken reste den.

Men jag bär
som för all framtid
den sortens ögonblick
med mig i minnet.