Vi ville spola tillbaka livet,
till då när barnen var små.

En liten stund bara så vi hinner säga
att vi älskar dem.

Inte "till månen och tillbaka",
det är oändligt långt till månen
och tillbaka, men inte tillräckligt långt
för att förklara känslan.

Barnen är vuxna,
vi har låtit dem flyga iväg.

Nej, vi har inte låtit dem.
Det är livet som sagt åt dem att sticka.

Man måste släppa taget.
Annars dör den.
Kärleken.