Jag dog ensam som en bombsignal och lät dagsfasaden bli en parodi. Jag gav mig nattligt hän mitt vittervitttjande i demoners spår. Bortom preti och eukariota, bortom att närvara som ett djur under solen, bortom stämningens opium och den fruktansvärda sanningens folktribun finns här det överexploaterade landet, ett svart hål av själsligt värde, negativt tryck i självrespekt låter för de trettio osunda som ryggbiff luktar för choronzons förolämpning. De skitfult elaka husflughemsöker här de veka i en postum iterationskavalkad av uppföljare till flugorna, tidigt dominerar Återkomsten då de som behärskar dumhet till upplysning även ofta rör sig i de buktalande switchbimbosarnas privatstasis, trenden nedslås av Flugoraklet, en kortroman där Mahasamatman möter Nietzse på toppen av en pyramid för att förklara att slavmentaliteten är falsk och döljer en submentalitet. En infångad demons sakliga apokryfer blir grund för Slutgiltig formalism, en studie i personlig utrotning. Jag offrar mina band i spåren, digitalt brända broar och dödsföraktande backtracking. Klättrar en svårtillgänglig höjd för att skriva en fet dikt under överdådig soluppgång, sen raderar den och ersätter med en annan, liknande men sämre dikt, som på nedriga sätt förråder den förras ideal. Snattar för att ge till tiggare. Reser sex timmar på sl en asvarm sommardag för att köpa cigg åt anonym. Mest är jag bara där. Varje natt. minst sex timmar, i det övergivna landet. Jag sjunger bara mina standards, spelar bara från min kanon och ur högtalare på max. Lyssnar på ljudböcker men bara i helhet och återigen ur min kanon. Ett sätt för en onding att överkomma skuldens fällor är att stegra sin hänsynslöshet. Att ständigt söka något lite värre att begå eller att direkt söka det värsta du själv är kapabel. Välj därför istället att göra bot. För nybörjare rekommenderar jag att ge ditt konto till kriminell, så länge det kräver att du hittar dealen digitalt och möter någon irl minst två gånger. Jag var på sollentunavallen och subjugerade edsviken med årets tidigaste soluppgång vid min sida när en obehagligt diskbänkig Zelazny, oförskönad av väggenomgångskatten i sin skamlösa nördighet började muttra i mitt öra om vad jag gjort, lärt mig glömma alltför bra, låtit mina stoppvapen (NEJ TACK) gå lösa mot the smudge, horisonten, lämnat de lovande rådlösa, som gamle bob sa om ankan i flaskan trots att våra lästa sidor vet att flaskan är bottenlös, ond och håller en demon. Och nu detta. Har storsjälade sam tagit ett liv, själviskt, medvetet? Vi är alla som han maddox. För alla själar du inte räddar ska vi ödelägga tre. En vecka senare satt jag orörbar under Ixats himmel på kistahöjden och runkade till otillgänglighet, brölet av motorvägen nedan jag hör men som ej kan se mig här när han mötte nötterna i mina ögon genom tjugo minuter buffert, han kom med bud om störd plus freaks som högfunkar sig runt i nya spår, oförklarliga och med tillgängliga själar ännu minnandes ett noll noll mål, det fanns aldrig tvivel, ingen av mina tjugoåtta själar (fjorton ba vässade till ka, resten khu) gav någonsin upp på mig, här kommer de nu, som chimpanser skrattar innan mobbing, hel igen, hel. Det är de andra du hittat på som ljuger. Och jag visste där och då att jag måste bygga mitt illuminati, låta dem skriva boken, komma på de lekar som styr dem till min vilja så jag kan leva mitt sexiga liv i andra, smutsigare, händer och mixa mer av morsans gula piller (mirtazepam?).

Kom mina små lekare. Jugo.