Varje natt väcktes jag av dem. Bestarna som bröt sig in
genom dörrar och fönster, det var deras morrande som
väckte mig. De liknade hundar. Jag stirrade vantroget in i
deras gula ögon, men vargarna grinade tillbaka, visade
tänderna.

Varje natt stirrade de på min säng, men jag inbjöd dem
aldrig. Än i dag grubblar jag över att de inte bet ihjäl mig,
utan bara slickade sig om munnarna och gnisslade.
Nätterna fortgick tills jag förstod att de inte kunde nå
mig, istället började de slåss sinsemellan. Varje morgon
fann jag pälstofsar och levrat blod. Ibland fann jag ett
ihjälbitet djur.
I mörkret kunde jag inte särskilja någon, därför
uppfattade jag alla som lika. Om någon undrat vad jag
tyckte om de nattliga besöken hade jag svarat,
sanningsenligt de plågade mig, men numera äcklades jag
av monstren som ständigt torterade mig.
Så kom natten när jag fått nog och bestämde mig för att
dräpa vargarna på något sätt, stirra dem rakt in i vitögat.
En natt kröp jag, för att undvika vargarnas bråk upp på
skåpet i mitt rum och började lysa som en måne. Och det
otroliga hände. Vargarna samlades nedanför och började
yla. De rynkade nosarna sjöng OOOO. Natt efter natt rann
ut inget hände, men till slut blev jag så dammig att inget
ljus strålade från mig mer. Vargarna blev allt tystare, tills
de tystnade helt och försvann. Och rummet bäddades om,
gardinerna skiftade färg. Och miraklet hände växterna på
fönsterbrädan sköt nya skott och blommade.