får vi leva som vi vill i Sverige? Är alla lika mycket värda eller är det prasslade pappersord från våra politiker? Är tillväxt och standardjäkt nödvändigt? Vem har högst levnadsstandard - den stressade stadsbon eller filosofen på landet?

Då börjar jag fundera, hur hänger det ihop? Dessutom skrattar samhället åt originalen/utstickarna och deras åsikter. I reportage framställs journalisten mer än den som reportaget gäller. Tänk att en chefredaktör på en av Sveriges största veckotidningar säger "visst är vi intresserade av reportage om ovanliga människor, men vi kan inte göra reportage om dom bara för att dom är tokiga och bor i skogen." Tala om diskriminering!

Det finns guldkorn i vardagen som är positiva och förstår de här människornas betydelse. Det visar sig att kvinnor har större förståelse än män. Kan det hänga samman med att män känner sig hotade och innerst inne vill leva annorlunda men inte vågar?

Till fenomenet att vara annorlunda/ett original hör att de oftast är dåliga konsumenter och bidrar lite till tillväxtjakt och miljöförstöring. De handlar ofta second hand och klimatvänligt. Politiskt sett står de varken till höger eller vänster, anser att dagens politiker förlorat fotfästet i tillvaron och dessutom de flesta är EU-motståndare.

Att originalen förvinner kan enligt Åke Mokvist bero på att det idag är lättare att anpassa sig och leva på bidrag än att klara sig själv och leva enkelt och sparsamt.
Originalen har mycket stora kunskaper om naturen, många är vegetarianer och trivs att bo i små utrymmen.

Ofta funderar vi över hur litet kapital det blir över efter bostadskostnaden är betald - lider det svenska folket av bosjuka? Att bo ihjäl sig och varken få råd eller tid att uppleva annat.

Får vi ens tid och harmoni över till en älskad person i dagens egocentriska
självhävdelseprojekt? Det skapar mest olyckliga och ensamma - självmordsstatistiken visar på det för den ökar.

Är det meningen med livet?



Ref: Åke Mokvist "De ovanliga" --- människor som går mot strömmen