Helst ska vi vara försedda med munkavle
förseglad med lindor som mumie
nedlagd i kista, utan förmåga röra oss
eller öppna mun
det känns tungt planet får svårt att lyfta
vi önskar oss skuggfria
men utan sorg finns ingen axel
vara trogen, utan sorg djupnar inget hav

allt blir en förlängning mot intet
där vi planterar tomma ord på ett fält
vars hjärta hårt som sten förtär glädjen
sedan intet mer
Då vi lärt oss går vi förbi stenlagda fält
och går mot dansande solljuset

där fjärilar landar på blommans doft