kommunen hämtar hem dem
i kvällningen

ser deras gråa ull
sträcka sig mot himlen
knappt synliga
över det halmgula strået
deras himlar är jord
mumlar med mun mot jord
kan vi fånga alla de droppar
de budskap
de små ord vi inte vet

om vi riktar oss mot himlen
når budskapet då fram
när vi prytt oss med
fåfänglighet

den sanna glädje
lever tio mil bort

då vi inte ser blomman vid foten