Då förintelsens barn diade, fick de med bröstmjölken
kunskaper, som vi bara får genom att leva dem,
kriget och våldets skrämmande baksida
varje gång kriget närmar sig vaknar minnena
och då den sociala världen blir obegriplig, vilar själen
i tystnaden

förintelsens barn hör hur vinden visslar i silverpipa
och hur brisen går genom det torra gräset
vår glädje är det lilla, vänder storheten ryggen
den är inte tidlös
vi går hellre den slingrande stigen genom vildmarken
än längs den asfalterade vägen

varje gång jag läser dina minnen älskade Uggla regnar
det än solen skiner
vi förstår utan att undra