Fågelskådaren putsar sin vita fjäderdräkt. Rik på drömmar drömfångaren trasslar sig in i sig själv. Polerad ametist känner sig för. Varje mening. Varje ord. Med smak av solmogna bigarråer du finner din egna lycka i videungens betesmark. Förvildad nästintill tam, längtans blå idisslande nätter vandrar utan tankar. Lämnar kvar obeslutsamheten vid hängbrons rötter. Slutar vara sig själv för en kort evighets stund. Samlar vemodiga lupiner längs vägkantens damm. Utflugen ensamhet håller honom sällskap en bit tills den uttröttad vänder om och sätter sig som ett värddjur på en annan vilsen själ. Rubinhjärtats inre dialog rinner som regnet mot fönstret en höstdag som denna. Kikaren behöver egentligen putsas upp för länge sedan, men livet redan saknar konturer. Trevande, sökande, bökande. När han inte får som han själv vill. Rådjurskidet iakttar honom från de rimfrostiga palmbladens kamouflage. Sötmandlar i fickan stillar hans hunger. Allé av kastanjeträd, ett eko av honom själv. Vindruvsklasar och vita tigrar i ett ständigt virrvarr av totalt osammanhängande tanketråd. Viskar för sig själv. Men silvergruvans norrsken ännu porlar bort mot snäckstranden. Det är dags för fågelskådaren att återvända. Med tunga steg, om än väldigt bestämda han styr kosan mot de vingklippta skuggornas ö. Strändlösa gator och tavlor utan ramar på stans gallerier. Saknaden värker mer än envisheten. Så får det lov att vara. Tills bartendern häller upp ett glas mousserande årgångsvin och drömmarnas vingslag flyger högt ovanför himlen. Där ingen når dem. Där ingen dömer dem. Han skrynklar ihop notan och kastar den i den inbillade askkoppen. Flirten redan gett upp och gått för länge sedan. Trött på hans prat om exotiska fåglar, när han inte ser kärleken framför honom. Så han fortsätter att putsa sin fjäderdräkt till tonerna av musikens sista andetag. Nonchalant han lämnar lite dricks vid baren. Lite av en gentleman finns det fortfarande i honom. Stundtals havsblå arrogans. Stundtals rubinröd passion. När han går ut i natten han flyger bort för att fånga sina framtidsdrömmar i ett abalone snäckskal så skimrande vacker att gårdagen nästan gör ont. Han vänder sig om och möter min blick av varg. Men det är bara en del av mig. Resten är en resa av vinterräv. Den är ingen intresserad av. Men jag viskar hans namn ändå. Kanske berguven hör mig och fäller ut sin fjäderdräkt och jag kan tanka trygghet. Jag kan bara önska och min själ skulle bli åter fri igen. Glittrande underbara hägring. Älskar när hösten porlar fram mellan de nakna träden. Mer nakna. Än mig.