Lisbet tror ibland att hon är ensam.
Hon vet förstås att hon blir sedd av andra då hon är utanför bostaden.
Även om de inte i onödan 'vill störa henne', kan hon känna sig ensam eller som en i mängden.

Hon väljer nog själv vad hon skall känna.
Även om det ibland inte känns som ett eget val.
Utan som att ingen kan se henne.
Om någon ser henne så är det förstås på deras egna villkor.
Inte så ofta på hennes behov av att bli sedd.

Fast hon vill förstås bli sedd på just egna villkor.
Tyvärr är det sällan så.
Hon måste i så fall göra något åt saken.
Antingen genom att ingå i ett sammanhang av något slag.
Hon kan gå med i en förening, en klubb.

Men även där vill hon kanske bli sedd på egna villkor.
Varför skall allting verka så komplicerat?
Lisbet ofta 'bara är', alldeles oavsett hur hon blir betraktad.
Som ett hot, som en i sig möjligt destruktiv kraft?

För att kunna tro sig förstå hur någon annan ser på henne, kan hon ju fråga eller åtminstone fråga sig själv.
Ibland vill hon kunna tycka att det är 'kränkande', hur någon ser på henne.
Eller i vilket fall verkar se på henne.

Det vill säga på sätt hon själv önskar att hon kunde ha något att säga till om, när det verkar hända.
Hon undrar ibland vad som är 'rätt att verka tycka och uttrycka' och vad som skulle kunna ses som 'brottsligt uppsåt'.

Hon undrar också om det skulle kännas bättre med låtsad vänlighet och vanligt hanterbar verklighet, då hon slipper tro vad andra kan tänkas tänka och känna, då de ser henne finnas.
Ju mera 'vanlighet' eller 'positiva vibbar' hon upplever hos och från en möjlig omgivning.

Dess bättre mår hon väl?
Är det en skyldighet andra har att ge henne positiva erfarenheter?
Vad ger hon själv i så fall andra?
Kanske har hon inte tänkt stort på saken.
Men om det är ett samspel, hur bör hon då hantera 'saker i tillvaron'?