Vi träffades på gräsplätten.
Jag frågade vad som hade hänt,
och du bara blundade.
Tog tag om min hand,
gled sakta ifrån min hand.
Du vände dig om och bara gick.

Inte ett gnyst.
Inte ett ord.
Inte ett andetag hördes.
Inte ens din vanliga blick mötte upp mig.
Inte ens en förklaring.
Inte ens ditt underbara (falska) leénde,
som alltid brukar finnas där.

Sedan den dagen,
då du lämnade mig ensam där.
Förvandlades allt till deppresion.
Än idag lever jag i en viss grad deppresion.
Men det skiter väl du i.

Jag ville bara säga dig en sak,
saken jag aldrig hann att säga dig.
Det som var det viktigaste.

-Jag ville bara ge dig kärlek.
-Få dig att må bra igen.
-Säga att jag finns här för dig.


...Du var kanske inte den bästa,
men för mig var du så värdefull.
Att jag skulle kunna offra nästan allt!