Jag fylldes av en inre värme när solstrålarna blinkade till mig genom lövverket, där jag långsamt trampade fram på cykeln. Det kändes som min pappa blinkade hejdå till mig genom trädkronorna, där han svävade bort mot evigheten. Han hade bara några timmar tidigare dragit sitt sista andetag på äldreboendet.

Det var en underlig känsla. Han hade aldrig tidigare kommit mig lika nära som nu, när han liksom älskade mig genom solstrålarna. Han brukade alltid blinka när han skämtade, vilket han ofta gjort. Nu blev min sista upplevelse av honom att han seglade mot solen blinkande till mig.

Vi hade alltid haft en hjärtlig men ganska kärv relation, som nu ersattes av solens lyckliga strålar genom lövverket. Mina, delvis, lite dystra minnen av honom smälte bort i detta nu, av en ljus och lättsam eftersmak.

Mina inre skuggor förångades och lättade som morgondimman. Från detta ögonblick var alla minnen av min far ljusa och fantastiska.