med långa kliv i riktning mot grannens hus. Ingenting överraskar numera men denne tomte var helt normal och lurade inga möss med några fällor. Stålmusen jag tänker på som en gång varit vän med tomten, tills denne serverade koppen med levrat blod. Och sjukdom utbröt, och återfallet tog år. Och den vänskapen den dog, den som lärt sig vad som finns under ytan den sätter inte sin fot mera i fadershuset!
Jag kollade in tomten som skulle tomta hos grannen. Han gick fram till köksfönstret och tittade in, viftade med armen. Strax därpå öppnades ytterdörren. En knölig säck sträcktes fram och dörren stängdes. Efter en stund ringde den rödklädde på och steg in.
Grannen firade jul med sin yngste son som bildat familj och det nya barnbarnet.
Musen så skamlöst torterad överlevde på annan ort, fast det förstås mardrömmen om hans vän tomten lever nog för alltid kvar.