Den jag trott mig vara.
Kanske inte densamma.
Som jag rymmer ifrån.
I takt med månskenet.
I takt med stjärnornas andetag.
Viskar ohörbart.
Skriker ljudlöst.
Trampar i sönderstressade tankar.
Så stressade att de inte blir tänkta.
Bara finnas.
Bara vara.
I den.
Jag är.
Just nu.
Då.
Samtidigt isbitar smälter mot huden.
Bländad av dess kalla känslor.
Medan jag är varm.
Ju mer livets mussla öppnar sig.
Desto mer jag stänger dess skal.
Inte för att jag vill.
Snarare för att jag måste.
Men när tryggheten återfår balansen.
Jag stapplar mig upp igen.
Om än på vingliga ben.
I mörkret.
I ljuset.
Nästan som om tiden stått stilla.
Eller om jag stått stilla i tiden.
Jag bär rädslor som om jag vore dess värddjur.
Men nu tar jag emot natten.
Tacksamt.
Vintern sover sked med mig.
Som om hon vet.
Hur jag vill somna.
Men innan dess en kyss.
Samtidigt som jag ser på
medan hennes
snöflingor faller.